Om boken: 1996 / Plotinus (forntida - grekiska Πλωτινος) (f. 204/205, Lycopolis, Egypten, Romarriket - d. 270, Minturni, Kampanien) - forntida idealistisk filosof, grundare av neoplatonismen. Systematiserade Platons lära om triadens förkroppsligande i natur och rymd. Han definierade det gudomliga som en oförklarlig ursprunglig essens, som står över all förståelse och ger upphov till all mångfald av saker genom emanation (”utgjutning”). Försökte syntetisera forntida polyteism med idéerna om Den Ena. Han erkände läran om metempsychosis, på vilken han grundade den moraliska läran om livet. Utvecklade neoplatonismens soteriologi Född i Lycopolis, Nedre Egypten. Han tillbringade sin ungdom i Alexandria, en gång i tiden ett av de största centra för kultur och vetenskap. År 231/232-242 studerade han hos filosofen Ammonius Saccas (vars elev också var Origenes, en av den kristna kyrkans lärare). År 242, för att bekanta sig med persernas och indianernas filosofi, följde han med kejsar Gordian III på det persiska fälttåget. År 243/244 återvände han till Rom, där han grundade sin egen skola och började undervisa. Här har en krets av hans anhängare bildats, som förenar representanter för olika samhällsskikt och nationaliteter. År 265, under beskydd av kejsar Gallienus, gjorde han ett misslyckat försök att genomföra idén om Platons stat - att grunda en stad av filosofer, Platonopolis, som skulle vara centrum för religiös kontemplation. 259/260 började han redan i hög ålder att skriva upp sin egen undervisning. Plotinus fragmentariska anteckningar postumt redigerades, sammanställdes och publicerades av hans student Porphyry. Porfyr delade in dem i sex sektioner, varje sektion i nio delar (därav namnet på alla 54 avhandlingar av Plotinus - "Enneads", αι Εννεάδες "Nines"»).